MENY
Det har gått några år, några varv.
Lillebror. Axel. Han har hunnit bli fyra år och hundrasju centimeter. Han utmanar oss nästan dagligen med sin impulsivitet och korta stubin, men han är samtidigt omtänksam och rolig. En av hans vanligaste frågor är ”kan vi mysa?”. Han kan sitta så försjunken i sina tårtbakarvideos på Youtube att han är nästintill okontaktbar, men skulle Magnus och jag kramas är det som om hans radar registrerar det. Inom en minut står han nedanför och frågar om han får vara med. Närhet är trygghet. Att vara utomhus fungerar lugnande på honom. Att leta och pyssla om dinosaurieägg (stenar) är en favorit. Storasyster är hans stora idol.
Storasyster. Elma. Hon fyller snart sex år och tappade för ett par veckor sedan inte mindre än tre av sina fem tappade tänder under en och samma vecka. Hon är inte alls ett lika stort fan av närhet, har aldrig varit och kommer kanske aldrig att bli. Förutom när avundsjukan vinner över det egna behovet och hon inte vill sitta bredvid samspel som sker mellan lillebror och mamma. Elma är kreativ och känslig, stor men liten. Full av idéer och humor som präglas av både ironi och sarkasm. Hon vill att det ska hända saker dagarna i enda, men är som sin mor och behöver pauser - annars kommer tårarna av trötthet. I höst börjar hon skolan!
Livet är inte alltid enkelt, men det är på det stora hela inte speciellt svårt heller. Vi är nog ganska typiska Svenssons bortsett från att vi heter Karlström, kör en Kia och de katter som trivs runt vårt hus inte bor hos oss. Ibland står disken en dag för länge i köket, ibland är tvättkorgarna fulla och ibland (oftast) behöver kylen rensas. Ofta myser vi i soffan, ofta kan vi hjälpa varandra ur jobbiga situationer och ofta har vi orken att hitta på saker tillsammans. Karlströms helt enkelt. Inte perfekta, men ganska bra ändå.
Själv tycker jag att jag landar lite mer för varje år som går. Försöker acceptera mina dalar som återkommer, försöker hitta balans mellan rimligt och behövligt och försöker uppskatta mer än sakna. Kroppen är ofta tydlig mot mig om jag är snäll nog att lyssna på den. Jag fyller trettiotvå om några veckor, känner mig som fyrtiotvå och tänker leva tills jag är minst åttiotvå så det är liksom lika bra att lära sig på vägen.
Annat då? I fjol, för snart ett år sedan, lämnade farmor oss. Det var enklare att acceptera än farfars plötsliga bortgång, men det känns ibland som att det äter upp mig inifrån att jag aldrig mer kommer att få träffa farmor och farfar. Nu möts vi ibland på en kyrkogård, vilket är så långt man kan komma ifrån den trygghet och värme som jag förknippar med farmor och farfar. Lika smärtsam är tanken på att pappa inte har några föräldrar. Mina tankegångar pendlar från att likt ett barns undra hur det ens kan vara tillåtet till att ur en mer accepterande tankegång vara tacksam. Utan farmor och farfar ingen pappa, ingen jag och ingen Elma eller Axel. Men ändå, jävlariminlåda vad saknad kan göra fysiskt ont.
Ja, vad ska man säga? Orden känns alltid nakna när jag får ner dem i text. Jag hoppas att ni gillar dem på det viset. Vi hörs!
0